Jaha.
När jag äntligen efter tre års velande och otaliga grubblerier hade fattat något slags beslut om att döpa mina barn kollar jag på reprisen av Skavlan. Och blir så provocerad av hur tröga människor som döper sina barn verkar vara att jag liksom ångrar mig för jag vill ju inte misstas för att vara en av dem.
För er som inte såg så frågar "den rolige reportern" ett antal människor på stan om deras barn är döpta samt varför. Och de få som efter en lång, otroligt pinsam tystnad lyckas klämma fram ett svar mumlar något om kärleksbudskapet. Som de sedan inte heller kan redogöra för. Det provocerar mig något så oerhört att jag går här och lägger massa tänkartid på att försöka göra ett genomtänkt konsekvent beslut som jag kan stå för medan andra bara gör saker av någon slags slentrian och inte ens vet varför. Fy fan!
Men huvudfrågan kvarstår förstås trots idioter på tv. Jag vet verkligen inte om våra barn ska döpas. För mig finns det två delar:
1) Medlemsskap i Svenska kyrkan.
Det vill jag att de ska ha för att jag själv tycker Svenska kyrkan är en del av vår kultur och tradition och för att de gör många bra saker för socialt utsatta. Jag betalar gladeligen 2000 kronor om året till Svenska kyrkan. Jag tänker också att jag vill ge mina barn möjligheten att aktivt ta del av eller nyttja det kyrkan har att erbjuda så som barntimmor, julkonserter och möjligheten att gifta sig i kyrkan. Detta har väl egentligen inte något med dopet att göra kan tyckas men faktum kvarstår att sedan kyrkan och staten separerade kommer medlemskapet inte automatiskt som ett brev på posten. Du måste gå med och det sker via dopet.
2) Att uppfostra barnen i någon slags kristen anda.
Alltså. Jag är agnostiker. Jag ser mig inte som troende, jag letar inte aktivt men har heller inte stängt dörren. Jag uppfostrar och vill uppfostra mina barn enligt egna värderingar om rättvisa och empati och förståelse och respekt för andra människor som möjligen nimmer ur kristendomens så kallade kärleksbudskap. Möjligen inte. Jag är inte själv intresserad av att gifta mig i kyrkan eftersom ceremonin för mig betyder att jag gifter mig med J utan involvering av tredje part, exempelvis Gud. En del av mig känner att mina barn gott kan få svennebanana omkring inom Svenska kyrkan med en diffus tro eller icke-tro precis som jag (och många med mig) gör och har gjort. Att antingen är vi liksom med allihop i familjen eller så är ingen det. En annan del av mig ifrågasätter varför kyrkan ska vara en plats för de som inte tror särskilt mycket.
Jag vill också tillägga att jag inte ser det som något "övergrepp" mot mina barn att fatta beslutet att döpa dem när de är så små att de inte kan bestämma själva. Vi beslutar en massa saker just nu, att de ska käka kött, att de inte ska ha stereotypa tjej- och killkläder osv. Det är liksom så det är och när de är gamla nog får de naturligtvis bestämma själva utifrån egna övertygelser. Och med tanke på hur det ser ut i dagsläget då det är lättare att som ung/vuxen gå ur Svenska kyrkan än att gå med så kanske vi till och med gör dem en tjänst om vi döper dem.
Mina rader om detta var ett försök att genom ord försöka komma fram till något så som jag gjort så många gånger förut. Men jag kan verkligen inte bestämma mig för vad som väger tyngst. Jag tycker det är svårt. Och på måndag kommer en präst ringa till mig för att prata om det här. Igen. Är det inte någon som vill dela med sig av hur ni tänkt/tänker?
3 kommentarer:
Verkligen intressant Veronika!
Jag vill i någon slags försök att stötta dig i dina tankebanor skriva en rad, känner att jag redan nu innan jag börjar skriva inte kanske kan hjälpa dig att fatta rätt beslut -men som sagt som vän och stöttning.
Du vet säkert svaret varför vi valde att inte döpa våra tjejer.Vi har båda själva en personlig tro men kommer ur en tradition där dopet betonar frivilligheten. Alltså fokus på människans beslut. Svenska kyrkans syn (om jag förstått det rätt) betonar snarare Guds beslut, att han vill inkludera. Människans svar blir snarare ett ja under konfirmationen. Ett ja till vad? Ett val att helt enkelt vilja vara med honom/hen. I livet och efter. Finns det plats för en frivillighet efter ett dop i svenska kyrkan? Frågar du mig så säger jag ja. Det finns alltid en frivillighet i att fortsätta en relation, precis som med vänner. Eftersom min egen tro är så pass personlig -Gud som närvarande, så är själva dopbegreppet (vilken syn man än har) underordnat själva relationen.
Detta sagt om den teologiska delen så delar jag verkligen funderingarna kring alla kulturella aspekter. Men jag fastnade för det du skrev om att en del av dig ifrågasätter varför kyrkan ska vara en plats för de som inte tror särsklillt mycket. Det är ändå här någonstans jag uppfattar din känfråga landar i. Ett inkluderande eller inte i ett kulturell kontext med utrymme för att tro mer eller mindre. Självklart vill jag säga! Om man ser tillbaka på kyrkans plats i historien så är det framförallt där kyrkan inte blivit ett exkluderande fenomen (med gräns till sekteristiskt), utan ett just som du uttrycker -kärleksbudskap ("agape" -ger utan att kräva något tillbaka)-som kyrkan verkligen kunnat visa vad som är viktigt. Döpt eller inte, kyrkan är en plats för alla som vill vara där.
Sen finns ju andra underordnade frågor i det här med kyrka som typ saker man själv inte håller med om -oavsätt svenska kyrkan eller frikyrkan. Men efter ha sett kyrkan på så många ställen i världen och så olika sätt att förhålla sig till traditioner och föreställningar så är allt detta (även om det kan vara viktiga frågor) så långt underordnat själva grundfrågan: vill jag tro?
Själva viljan (eller snarare att vilja vilja) och där med frivilligheten är grunden allt bygger på. Jag har inte varit på jättemånga barndop men jag har för mig att det under cermonin frågas föräldrarna (och ev. gudmor/gudfar) om man vill vägleda barnet i att lära sig vad kristendomen/kärleksbudksapet handlar om. (kan inte exakt orden) Där tror jag att man som förälder ändå måste ta ett ställningstagande -vill jag vilja? Men finns det utrymme för funderingar och olika grad säkerhet i tron. Ja.
Som sagt, vet inte om jag kunnat hjälpa dig i ditt val eller om jag snurrat till det ett varv ytterligare.
I vilket fall tycker jag det är dags för en till loppsirunda snart!
Sofie, tack för att du delar med dig sv dina kloka tankar och din erfarenhet! Precis vad jag behövde faktiskt - lite nya perspektiv! Tror du kommer vara till hjälp för beslutet :)
Och jag håller verkligen med om loppisen, vi kanske skulle försöka få till nåt i sep? Kram!
Jag tänker såhär, kort och gott: Jag gör det så smidigt som möjligt för mitt barn i framtiden. Bla. om de vill konfirmera sig, så ska inte ett vuxendop stå ivägen.. Å sen är det en liten tradition. Å sen toppar man denna motivering med det bästa av allt : Tårta är gott oxå! Det behöver inte vara så komplicerat?
Skicka en kommentar