institutionaliseringen

Såg "Kalla Fakta" idag om äldrevården och nedskärningar av framförallt den sociala samvaron på våra äldreboenden. Dagterapin i Timrå skulle läggas ned. Och vårdpersonalen hann inte sitta hos Rolf på kvällen som de brukar göra pga att de dragit ner på bemanningen.

Jag kan inte hjälpa att tänka det men: Behöver vi inte ställa några som helst krav på våra anhöriga längre?
Eller så här; ska våra skatteintäkter verkligen gå till att underhålla våra gamla och sitta med dem för att vi anhöriga inte längre vill? Och nu talar jag inte om dementa eller andra som av olika skäl behöver specifik omsorg, där finns andra saker att ta hänsyn till, jag pratar om "Hulda på hemmet", en relativt pigg dam med ett vårdbehov till följd av kroppsliga försämringar.

Varje gång äldrevård diskuteras blir jag lika förvånad. Plötsligt ska samhället stå för allt och då menar jag allt. Att människor som till följd av ålderdom eller sjukdom behöver hjälp med sin dagliga omvårdnad och praktiska sysslor ska få det är självklart. Jag förstår också argumentet som jag hört många gånger från anhöriga att det är bra att vårdpersonal kan ombesörja sådant så att man som anhörig istället kan ägna sig åt att umgås med den äldre, att fika och prata och ha trevligt ihop. Det är orimligt att kräva att anhöriga ska ombesörja allt samtidigt som de jobbar heltid och ska ta hand om familj och hem. Dessutom faller denna lott så gott som alltid på kvinnor oavsett vems släkting det är.
Så jag köper det.

Men att kommunerna ska ombesörja även den sociala biten tycker jag någonstans är... beklagligt.
Ja, det är många äldre som sitter ensamma och aldrig får besök.
Man kan undra hur det var förut?
Min misstanke är att vi tänker att ok vad bra, nu är Asta på hemmet och där får hon allt hon behöver. Ska det vara så? Ska staten överta hela ansvaret för en persons välbefinnande?

Jag är tveksam...