Teodorescu skriver idag om ögonblicket då Löfven berättade för Trumph att han ärvde en ohållbar flyktingpolitik och då fler än jag sannolikt skämdes hemma framför radioapparaten. De flesta av oss har ju nämligen lärt oss att det är fult att ljuga och vi vet ju att det knappast någonsin varit sossarnas hjärtefråga att stänga gränser, än mindre att påverka borgerliga partier till en mer restriktiv flyktingpolitik. Snarare tvärtom och det behöver inte vara något dåligt! Jag tänker inte dela Teodorescus krönika eftersom den främst sätter fingret på det eviga tjatet om vad en får säga och inte i det här jävla landet och det vet vi väl alla redan vid det här laget.
Mitt problem med Löfvens uttalande är att Socialdemokraterna skulle kunnat välja en annan historiebeskrivning när de nu går in i valrörelsen 2018 och för all del inför omvärldens ögon, en mer värdig sådan. Den att man av tradition och av övertygelse om att ett land som Sverige ska och kan hjälpa utsatta människor valde att göra så tills situationen blev ohållbar. För mig inger det långt mycket större respekt att hålla fast vid en övertygelse och att sedan kunna säga nej, vi hade en ambition men det gick inte. Vi fick tänka om. Det är att behandla de som lyssnar som kompetenta människor. Socialdemokraterna tyckte ju till och med det var så viktigt vid denna tidpunkt att Magdalena Andersson resonerade i pressen att neddragningar inom assistansersättningen kunde bli ett sätt att bekosta omhändertagandet, ett uttalande hon inte heller vill kännas vid idag trots att det hittas med en enkel googling.
Idag ska jag ut till en socialdemokratisk folkhögskola och besöka rum som heter Tage Erlander och Olof Palme. Jag har väl egentligen alltid haft viss sympati för socialdemokratiska idéer och röstat på dem i flera val om en räknar in kommun, landsting och kyrkoval. Problemet med socialdemokraterna är därför för mig inte främst idéerna utan deras taktik att omformulera och efterkonstruera lägesbeskrivningar så att det passar deras nuvarande syften. Det hände med LSS:en och det händer nu med flyktingpolitiken. Det förutsätter nämligen att jag med flera är dumma i huvudet och det är vi inte. Vi vill inte ha den här typen av strategi i för oss viktiga frågor. Det kan liknas lite vid vår trötthet på perfekta influencers; visst kan det vara roligt att se en snygg styling eller en inredningsbild med i vardagen omöjliga stilleben, alltsammans genomarbetat med väl valda filter. Men vi vet att det inte är sant så vi tittar på det likt vi avnjuter annan underhållning - med kritisk blick och en nypa salt. Frågan är om vi vill titta på det sättet på våra högt uppsatta politiker som ska handha de frågor som ligger oss varmt om hjärtat? Vill Stefan Löfven bli en ny Blondinbella eller Jonna Jinton?
Inför valet i september tittar jag för första gången brett från höger till vänster. För min del kommer riktig hederlighet att spela roll för vem som i slutändan får min röst. De första jag räknar bort är socialdemokraterna.
Valrörelsen har definitivt börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar