Jag bläddrade igenom gamla Örebrobilder häromdagen och insåg hur liten del som finns kvar av det som var livet då; några få men innerliga vänner och tendensen att alltid hitta skäl att inte behöva träna. Och Jonas förstås. I perioder slår det mig att de jag känner nu inte känner till något då eller ens några nyanser. Det kan vara ganska stressande. De kan inte, som mina gamla bekantskaper, säga -Du har blivit lantis och borgerlig, inte fan har du väl blivit nykterist också?! För de vet inget annat.
De ser en tvär fyrkant som vägrar jobba helg men vet inte att det fanns en tid då jag kunde jobba över till kl 4 på morgonen eftersom jag fick betalt för det. Det får jag inte nu. De ser en person som slutat bry sig om barn och genus eftersom det inte längre stämmer överens med egna erfarenheter men vet inte att jag en gång i tiden jobbade för att införa begreppet snippa och gick pridetåg. De har lyckligtvis inte sett de artiklar jag delat om att adhd är ouppfostran utan ser nu en rabiat mamma som sparkar och slår för att människor ska fatta att allt inte beror på föräldrabrist. De tror att jag är en liten tant vars intresse är att lulla runt här ute på landet, läsa om trauma och se elefantöronen föröka sig. Och till viss del är det väl sant.
Inte heller relationen med min sambo är densamma efter två barn, två längre sjukskrivningar och de oundvikliga diskussionerna kring hushållet och logistik. Det blir inga sena kvällar på Depeche Mode-klubbar direkt och vissa dagar kan jag gå till sängs och inse att vi endast pratat om när vi ska till mamma och pappa på påskmiddag och vem som ska ringa fröken. Men jag tror att vi är still going strong för jag låter honom åka och fiska och läsa fast huset är skitstökigt och han låter mig plugga och gnälla med all extra belastning det innebär.
På vilket sätt har ni förändrats genom åren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar